Det kallas för träningsglädje

Benen var trötta. Allra helst ville jag lätta på motståndet och låta benen gå av sig själva. Men det tillät jag inte mig själv att göra. Trotts att benen var trötta skulle de utmanas. Vi alla i träningssalen skulle utmana oss själva efter vår egna förmåga. Jag gillar utmaningar. Dagens pass blev en utmaning. Det är en utmaning att peppa sig själv och andra samtidigt, speciellt om man själv känner sig trött och seg i kroppen. Bara för att jag råkar vara dagens instruktör betyder inte det att jag drar hela lasset själv. Vi gör det tillsammans. Tillsammans peppar vi varandra till att ge varandra allt och lite till. Och det är det som jag gillar med ledarskapet, den energi och glädje som jag delar med mig av får jag tillbaka – dubbelt upp. Träningsglädje.

Springande ben i Halmstad

Jag startade klockan och sprang bort mot rödljusen. Den gröna gubben talade om för mig att nu var det ok att springa vidare. Jag sprang över bron. Längs grusvägen vid ån mot friskis. Jag härjade runt på utegymmet en stund. Armgång, chins, armhävningar och släden. Benen pinnade vidare. Uppför en lång backe som aldrig tog slut. Förbi regementet och in på slingan uppe på berget. Jag mötte familjer som var ute på promenad, par som sprang med barnvagn och människor som var ute och gick tillsammans med sina fyrfota vänner. Upp och ner, höger och vänster. Jag följde stigen. När jag kommit runt slingan vände jag hemåt. Ner för alla trapporna. Rödljus. Den gröna gubben lyste och jag sprang vidare. Den sista dryga kilometern ökade jag tempot. Fort gick det. Hemma.

Det var en skön löptur i ett mulet och blåsigt Halmstad. Det var segt men jag njöt. Startsträckan var lång men tillslut kom jag igång. Löpträning var precis vad jag behövde idag. Trots ett flås som tog slut före kroppen njöt jag. Det var skönt att känna blodet strömma genom hela kroppen och känna hur alla musklerna jobbade. Det var ett tag sedan jag sprang. Nästa vecka börjar min löpsommar, då lämnar jag söder och åker till Norge. Där väntar löpning. Nu är jag här och tillbringar de flesta träningstimmarna på friskis. Men idag satt det fint med ett löppass.

Där allting startade

Det är med glädje i hjärtat jag går in genom dörren med den rödvita friskisloggan ovanför. Det var innanför den dörren som allt startade för några år sedan. Det var där min kärlek till träning föddes. Kärleken som startade med nyfikenhet som växte till glädje och kärlek till träning i mitt hjärta.

Igår sträckte jag ut och tänjde på en muskulatur som var stel av träningsvärk. Jag hoppades att det skulle hjälpa. Det gjorde det inte. Jag hade förträngt hur mycket träningsvärk flex kan ge. Hela tiden är man ute i ytterläget av rörelsebanan och jobbar, klart att det tar ordentligt. Det hade jag förträngt. Men jag gillar det. Flex är ett av mina favoritpass. Står man utanför och tittar in i salen där ett flexpass pågår kan man säkert tycka att det inte är något, att vara med i salen är något helt annat. Det känns, jag lovar. Stela muskler som sträcks ut och utmanas ordentligt. Jag gillar flex. Mer flex åt folket!

Idag hoppade jag i de rödvita instruktörskläderna och ledde tillsammans med en annan instruktör kombipasset Cirkelgym/IndoorWalking. Temat var utmaning. Varför spara på energin när man kan göra av med den på rolig och utmanande träning? Vi startade i cirkelgymmet. Spänsten i benen utmanades med boxhopp, upp och ner i ett högt tempo. Triceps, TRX-drag, kamelen, omvänd finne, press och marklyft. Hög puls på walkern. Utfall, rodd och knäböj på bosubollen. Högt tempo på cykeln. Armhävningar på liten boll, corekontroll, flyes och draken. Vi sprang ner  för rampen och rakt in i Indoorwalkingsalen. Musiken startades och vi var igång. Nu fanns det ingen energi att spara på, allt skulle ut. Utmaning. Sakta men säkert tog vi oss upp för några platåer. Väl uppe påbörjade vi resan genom ett kuperat landskap. Ute på slätten, upp för branta berg, uppe på kalfjället och ner i djupa dalar. Det var med värme och kärlek i hjärtat som jag peppade alla mina medmotionärer. Och de peppade mig. Vi gav varandra utmaning. Tillsammans peppade vi och hejade på. Heja, heja, heja!

För både kropp och knopp

Jag trivs bra på träningsgolvet. Jag, mina träningskläder och skor – vi är ett bra team.Vårt samarbete är nära. Tillsammans svettas vi floder och utmanar kroppen till max, och vilar ibland. Vi gör det tillsammans.

Idag utmanade jag både kropp och knopp med skivstångintervall och yoga. Skivstångintervall var först ut. Jag konstaterade nöjt att lite styrka har jag minsann byggt på mig sedan sist vilket var i julas. Jag gillar kombinationen av att köra slut på kroppen med styrketräning och till sist kräma ur den sista energin som finns i kroppen med intervaller. En härlig känsla. Yoga. Varje gång jag går på ett yogapass ställer jag frågan till mig själv varför jag inte går på det oftare. Jag behöver det ju! Varför gör jag det inte? Jag har inget svar. Andas och släppa allt runtomkring, det är en konst som jag inte behärskar än. Det är svårt men jag försöker så gott jag kan. Jag tror faktiskt att jag lyckades idag, i alla fall på slutet. Passet avslutades med några minuter av avkoppling ryggliggande på yogamattan. Jag tror att jag somnade en kort sekund. Avslappnad. Trött i både kropp och knopp efter en utmanande träningskväll.

I spinningsalen

Det sög rejält i benen idag. Lördagens intervaller på cykel och gårdagens två IndoorWalkingpass med olika karaktär känns rejält i benen. Känslan är underbar.

Det blev alltså spinning som fick kicka igång denna träningsvecka. Jag tänkte först avboka spinningpasset och istället köra ett pass på gymmet. Men då mamma, som var dagens instruktör, påminde mig om att det var spin2013 som stod på schemat kunde jag inte hålla nyfikenheten borta. Jag har aldrig testat det nya upplägget på spinningpassen. Det nya innebär att man tar bort bas och medelkaraktären på passen. Passupplägget har förändrats och passet kan nu lättare anpassas till en större grupp motionärer med olika träningsvanor. Jag gillade tänket, och upplägget! Det var tufft. Och precis som mamma sa, som det alltid är, det blir som man gör det.  I slutändan är det bara en själv som kan bestämma hur tufft träningspasset blir. Jag valde att köra på, att utmana kroppen och tänja på dess gränser. Vila får jag göra andra timmar av dygnet. Dagens träningstimma utnyttjade jag till max och körde på så att svetten skvätte åt alla håll och kanter. Med glädje.

Äventyr i IndoorWalkingsalen

Dagens andra äventyr i IndoorWalkingsalen.

”Se inte sådär taggad ut för då kör du ju livet ur oss!”
- motionär

Underbara motionärer, utan er hade passet inte blivit lika roligt. Att själv stå framme på instruktörswalkern utan en enda motionär går inte att jämföra med en full sal av motionärer. Utan er blir det inga pass. Utan er blir inte glädjen lika stor. Tack för att ni är dem ni är!

Mina ben är som spagetti, de lever sina egna liv och struntar i att gå framåt. Trötta är bara förnamnet men det är värt det. All den glädje jag får på köpet går inte att få någon annan stans. Söndagens äventyr i IndoorWalkingsalen startade med ett IWintervall. Jag fick chansen att testa en blivande instruktörs pass. Det var jätteroligt! Det kommer att bli ett jättebra pass med en kanonbra instruktör. Att på något sätt få vara med i processen då låtar klipps ihop och positioner tänks ut och detta formas till ett träningspass är spännande. Och att få se ett ledarskap som blir allt tydligare ju längre tiden går är minst spännande. Att på något sätt få se och/eller uppleva den process är häftigt, tycker jag.

På något sätt lyckades jag ladda om för ett IndoorWalkingpass till. Allt går om man vill. Jag hoppade upp på instruktörswalkern redo för att ge både mig och motionärerna en utmaning. Och med tanke på citatet ovan från en av motionärerna var jag taggad. Äntligen skulle jag få instruera pass. Jag skulle få dela med mig av min träningsglädje till andra i min närhet. Äntligen. Allt som hette trötthet i kroppen försvann. Efter inställningar av walkern och en teknikkoll trampade vi igång. Värmen i salen steg, likaså energin och viljan till att ge allt. Två låtar uppvärmning för att kicka igång kroppen senare var vi redo för att bestiga fem platåer. Vi klättrade uppför, lutningen steg sakta men säkert och till slut var vi uppe för sista platån. Vi pustade ut och laddade om. En kuperad terräng väntade. Vi samlade fart i benen på den raka landsvägen. Den tog fort slut och vi började stigningen upp för berget. Det gick upp och ner, upp för branta berg och ner i djupa dalar. Utmaning. Vi kom in på målrakan och följde den röda mattan. Efter många salta svettdroppar, trötthet i musklerna och mindre vackra grimaser tog vi oss i mål. Vi klarade det! Tillsammans tog vi oss från start till mål. Tack för all pepp, all energi och all glädje ni gav mig idag.

Intervaller på cykeln

Syftet med intervaller är att kunna jobba på en högre intensitet under en längre tid. Jodåtack. Hög intensitet och utmaning var det som bjöds på i morse.

Det bästa med vilodagar är längtan efter träning. Känslan när man tränar i gen och kroppen svara på en gång och mer än gärna låter sig utmanas är obeskrivbar. För min del har det blivit träningsvila sedan i måndags eftermiddags. Idag var jag redo för träning igen. Det var en pigg Malin som intog spinningsalen, det var en mindre pigg Malin som 55 minuter senare lämnade samma sal. Kläderna gick att vrida ur efteråt men det är ju lite av charmen med träning. Intervallerna avlöste varandra. Fyra-, tre-, två- och enminutare utmanade oss med halva tiden återhämtning mellan varje intervall. Det kallas för utmaning. Jag hade en plan för passet, vilken procent av VO2max jag skulle lägga mig på, och den höll jag. Det kändes. Hjärtat jobbade för att syresätta kroppen, benen var starka och trampade på och huvudet drev kroppen framåt. Det var länge sedan jag spinnade och det kände de ovana musklerna av.

En måndagseftermiddag

En löptur såhär på måndagseftermiddagen satt fint. Bara springa och låta benen ticka på i sin egen takt. Inga krav. Jag sprang ner till vattnet där jag hittade en ny stig som jag följde längs vattenkanten bort till den lilla sandstranden. Det är fint här i Umeå. Jag sprang vidare bort till cykelvägen som går längs stora vägen. Jag sprang lite hit och dit och helt plötsligt landade jag hemma igen, fem kilometer senare. Jag slängde en blick på klockan och insåg att det hade gått fort idag, snabbare än vad jag trodde det hade gjort. Det kändes bra! Kroppen var pigg trots gårdagens utmaning i terrängen.

Sommaren kommer att gå i löpningens tecken. Men först ska jag till Halmstad i två veckor och stilla min längtan efter friskis. Sedan ska benen få springa. Jag ska utmana den del av mig som är löpare. Det känns bra. Dock funderar jag fortfarande på om jag ska bestämma mig för en distans som jag vill jobba på för att förbättra och vilken i sådana fall. Eller om jag ska springa som jag känner för. Hur som helst kommer det bli en salig blandning av distans och intervaller. Och träningsglädje. Denna veckan kommer det inte att bli så mycket mer träning, om man inte räknar flyttpackning, städning och kånkande av lådor som träning. Det kanske man gör? Vi är mitt uppe i flytt och terminsavslutning. Det betyder träningsvila fram till lördag då jag landat i Halmstad igen. Men då är jag grymt taggad för träning. Jag funderar redan på vad jag ska hitta på. Gymmet, löpning, jympa eller kanske spinning? Jag har några dagar till på mig att tänka – det är inte lördag än!

Jag och myggen

Jag vet att allt och alla behövs på denna jord för att hela kretsloppet ska gå runt. Men nu börjar jag faktiskt tvivla. Myggen, vad gör de egentligen för nytta? Jag hade sällskap av dem under dagens terränglöpning. Det var mindre trevligt, alltså myggen. Vi är inte bästa vänner om man säger så. Nu har jag myggbett både här och där. Men löpturen var fin och väldigt varm. Men det är ju sommar och jag ska inte klaga.

Jag sprang ner för kullen vi bor på, längs med cykelvägen. Jag vek av in på ängen och sprang förbi flera stycken som spelade frisbee. Solen sken och musiken spelade i öronen. Jag styrde mina fötter mot grusstigen som jag sedan följde. Framme vid skylten gick det uppför. Jag sprang. Pulsen steg fort. Väl uppe vid start där slingan börjar stannade jag till en liten stund och sträckte på kroppen. Redo. Jag sprang medsols. Jag var inte ensam. Det var jag, myggen och ett par andra löpare. Vägen kände jag väl. Jag har aldrig sprungit den förr men jag har åkt skidor. Då var marken och träden täckta med snö och temperaturen var många grader kyligare. Jag sprang och lät benen bestämma tempo på raksträckan och i nerförsbackarna. När det gick uppför försökte jag driva på lite extra. Utmaning. Jag sprang slingan. När jag kommit runt hela vägen vände jag näsan hemåt. Jag sprang en annan backe ner och tog en liten omväg runt skidbacken, i den jag sprang intervaller i torsdags. Lagom tills jag kom på en raksträcka gick det uppför. Sista biten hem. Jag försökte öka tempot men med mindre framgång. Jag höll ett lugnt tempo uppför och tog mig hela vägen in i mål, med trötta men starka ben. Det blev ett bra träningspass i sommarvärmen.

Det kallas för energi

Känslan när jag byter om från vita tygskor, somriga ljusa jeans och en kortärmad blus till träningskläder och låser in träningsväskan i ett skåp är obeskrivbar. Det är frihet. Med glädje fyller jag vattenflaskan till topp med kallt vatten. Med lika mycket glädje trycker jag på playknappen på min gröna lilla musikvän. Jag är redo för träning. För utmaning. Och egentid, bara mig själv i fokus. Det är kvalitetstid för själen på hög nivå.

Att träna tillsammans med andra är utvecklande, peppande och inspirerande. Jag gillar det. Men lika mycket som jag gillar sällskapet av tränande vänner gillar jag ensamheten. Även om jag inte är ensam på gymmet utan har sällskap av andra träningsglada människor är känslan av att bara vara jag underbar. Jag behöver inte tänka på någon annan. Det är bara jag. Jag som vill träna. Jag som tränar vad jag vill. Frihet. Jag gillar blandningen. Ibland är det jag som är instruktör och peppar mina medmotionärer antingen från mitten av jympagolvet eller framme på IndoorWalkern. Ibland är det jag som peppas av andra mycket duktiga instruktörer. Ibland peppar jag mig själv på gymmet eller i löparspåret. Ibland peppar vi tillsammans. En mix är bäst. Jag gillar variationen.

Jag hade ingen speciell tanke med min träning idag. Från början hade jag tänkt att jag skulle jympa igenom mitt jympapass för att fräscha upp minnet inför sommarens instruktörspass. När jag kom till gymmet insåg jag att jag glömt fusklappen hemma. Att öva jympa utan fusklapp var ingen bra idé idag så jag gav upp den tanken. Gymmet lockade. Jag värmde upp på IndoorWalkern i hörnet med musiken spelandes på hög volym i öronen. Svetten rann, hela jag var varm och redo för utmaning. Jag grabbade tag i närmsta kettlebell och svingade den till en high-pull med stor kraft och kontroll. Hög puls, styrka och teknik. Det blev precis som jag ville. Med samma kettlebell gjorde jag superset med hip-pullover och köttbullen. Jag insåg att det var länge sedan jag körde de övningarna och att musklerna var ovana. Det kändes rejält. Jag hittade en skivstång som var lagom tung och gjorde ett par set med axelpress. Jag bytte ut skivstången mot hantlar och fortsatte att utmana axlarna med hantellyft åt sidan och fram. Avslutningsvis blev det ett superset tillsammans med gymbollen. Situps och rygglyft. Det kändes härligt i kroppen.

När jag kom till gymmet var jag pigg på träning. Kroppen ville utmanas. Den fick utmaning. När jag cyklade hem från gymmet var jag trött i kroppen. Det var inte bara trötthet som gömde sig där, det var en massa träningsenegi!